.
Berlinmurens fall och vägen till Tysklands återförening.

Morgonen den 10 november 1989 satt en grupp herrar i sovjetiska utrikesministeriets gästhus, Spiridonovka, vid gatan med samma namn i centrala Moskva. En imposant byggnad i engelsk neogotisk stil, uppförd i slutet av 1800-talet av textilmiljonären och mecenaten Savva Morozov, en av bolsjevikpartiets tidiga finansiärer. I grannhuset, ett bostadskomplex som inhyste höga generaler och diplomater, bodde fram till sin död, marskalken av Sovjetunionen, Giorgij Zjukov, befälhavare för de sovjetiska armeer som 1945 intog Tyskland och tågade in i Berlin. Han måste ha roterat flera gånger i sin grav vid åhörandet av diskussionerna i grannhuset denna morgon.

Gruppen i Spiridonovka bestod förutom av mig själv, ambassadör sedan något halvår i Sovjetunionen, av utrikesminister Eduard Sjevarnadze och Sten Andersson, Sveriges utrikesminister. Sjevarnadze hade haft sin post alltsedan Gorbachevs makttillträde 1985. Ytligt sett var han en arketypisk sovjetisk politiker, hårdför inrikesminister och partichef i Georgien, politbyråmedlem sedan 1978. På senare år hade han dock kommit att bli en reformapostel, banbrytare för öppningen mot väst. Gentemot Östeuropa stod han för en epokgörande ny politik, Sinatradoktrinen, enligt vilken de östeuropeiska allierade själva skulle få välja sina politiska system.

Överläggningarna hade just börjat då Sjevarnadze kallades till ett brådskande samtal – det var uppenbarligen Gorbatjov som ringde. Vid återkomsten till mötesbordet röjde han inte med en min att något viktigt hade sagts – och då bör man veta att Sjevarnadze har ett expressivt ansikte, normalt men inte just nu lagt i bekymrade veck. I påfallande neutrala ordalag relaterade Sovjetunionens utrikesminister för sina svenska gäster vad det handlade om – Berlinmuren hade fallit d.v.s. de östtyska myndigheterna hade helt släppt kontrollen över gränspassagerna i DDRs huvudstad och en väldig folkvandring ägde tydligen rum genom